När regnet piskar honom i ansiktet
När jag flyttade till Oslo märkte jag en ganska stor skillnad från Linköping vad det gäller tiggare. Det finns inte alls lika många tiggare här i Oslo även om man kan tro det. När jag säger tiggare syftar jag på utländska personer som åkt till norge och tigger. Där jag bor vid ryes finns det endel romer, kanske 15 st. De är alltid i parken men de tigger inte på samma sätt som i Linköping. De spelar saxofon, sjunger, trummar och tjoar, jag tycker det är underhållande. Men jo ibland sitter de utanför Ica och tigger men inte alls i samma utsträckning som hemma.
Men det var inte de romska tiggarna jag ville berätta om. Oslo stad präglas av hemlösa. Hemlösa norska män (och några få kvinnor) som sitter i hörnen. Deras tiggeri sker på ett helt annat sätt. De har en kopp och en filt. De sitter oftast med huvudet nerböjt som om de skäms. De säger ingenting, de flesta ger dig inte ens en blick eller ett leende. Mitt hjärta blöder för dem. Jag ska berätta om de fem stycken hemlösa som jag anser mig känna, eller känna till kanske är ett bättre ord.
När jag har tränat sent på kvällen eller jobbat på gymmet så tar jag trikken hem. Jag går ner till hållplatsen Homanbyen och brukar få vänta ca 5 minuter. Mitt emot gatan, bredvid ingången till Waynes Coffee ligger två hemlösa. Ibland ser jag de gå och lägga sig och ibland ser jag de sova. Det är en man och en kvinna, jag förmodar att de är ett par. I varsin sovsäck, täckta av mössor, halsdukar och påsar runt dem så ligger de tätt slingrade intill varandra och sover. Varje natt. Jag gråter nästan.
När jag är påväg hem från Olearys eller om jag varit i stan tar jag trikken från Brugata. Alla som bor i Oslo vet att brugata är inget ställe du vill vistas på kvällarna. Det är fullt av kriminalitet och prostitution. Från gatan till hållplatsen är det ett övergångsställe, ni vet ett sånt delar där man kan gå över halva och stanna på en liten "udde" och sen gå resten. På den lilla udden sitter den en norsk ljushårig ganska ung man. Han kanske är mellan 35-40 år. Han sitter med knäna framför sig med huvudet nerböjdt emellan och en kopp framför sig. Han tittar aldrig upp, han sitter där i spöregn dyngsur, när det snöar eller mot förmodan är sol. Från tidigt på dagen till sena kvällen.
Ibland när jag ska till bussentralen för att ta mig till flygplatsen så tar jag vägen över jernbanetorget. Då går jag på en liten gångbro upphöjd i luften med tak över till bussentralen. Där i hörnet sitter ännu en lite yngre norsk man. Jag skulle gissa på att han är 40 år gammal. Han sitter väldigt tyst där, och jag ser många som hejjar på han och ger han pengar. Då skiner han upp. De verkar vara stammisar. Han har långt blondt och stripigt hår, han ser så smutsig ut. Men när jag tog den vägen på morgonen för några dagar sedan såg jag hur han kom från andra sidan bron påväg för att sätta sig i sitt hörn. Han hade rena(re) kläder och han hade klippt håret. Det var nu kort, jag kunde inte undgå att lee åt honom även om han inte log tillbaka.
Nu ska jag berätta om "min tiggare". Han som ligger mig närmast hjärtat och som jag är stammis hos. När jag går från Brugata till bussentralen passerar jag en sportbar, i hörnet på den sportbaren vid en trappa ner till en tunnel sitter en gammal utländsk man. Han är säkert 60 år gammal. När det inte regnar eller snöar sitter han där och när regnet piskar honom i ansiktet flyttar han bort 4 meter under tak. Han sitter alltid i skräddar postition och han ler alltid. Jag märker att han känner igen mig. I början fick jag alltid bara ett leende men efter någon vecka eller två då vi setts varje dag började han att hälsa på mig, trots att jag aldrig gett honom någonting. Jag har velat flera gånger men aldrig riktigt gjort det. Idag efter han hälsat på mig gav jag honom 10 kr. Han tog sig flera gånger för hjärtat och när jag gick vinkade han efter mig. Det ömmar mig i hjärtat, han ser så snäll ut när han sitter där.
Det jag vill berätta är hur olika tiggeriet är i linköping och här i oslo. Mitt hjärta blöder för de människorna som sitter utan hem och utan någonting. De skiner upp över att få mat för att det är just det som de vill ha. Mat och tak över huvudet. Ibland önskar jag att man kunde hjälpa alla människor.
